Texten bygger på en krönika över föreningens historia, skriven av flera personer som själva var med i klubben. Den första delen, som skildrar åren 1921–1972, är skriven av Lars Holmgren, ordförande 1951–1972, och Lars-Thure Bünger. Jan Öhlin, ordförande 1972–1977, har skrivit om nystarten när simhallen invigdes och åren därefter. Peter Nordman, som var tävlingssimmare, tränare och styrelseledamot under 1970-talet, har berättat om åren fram till omkring 1980. Vi är tacksamma för att de skrev ner sina minnen. Styrelsen arbetar med att sammanställa fler texter och bilder om föreningens historia, som vi hoppas kunna publicera här framöver.
Simning och vattenpolo har en lång tradition i Alvesta. Redan på 1910-talet hölls simtävlingar och vattenpolomatcher vid badhuset “Tio-öres” i sjön Salen. Från land gick en lång träbrygga ut till badet, med en 25-metersbana där man tävlade, undervisade i simning och avlade prov för simmagistern och kandidaten. Vattenpolon spelades mellan banans pontoner, och publiken satt på bryggan. Drivande var bankkamrer Tor Andersson, som tränade ungdomar i bröstsim, ryggsim och frisim. Man tävlade även mot andra orter, framför allt Växjö men också Jönköping och Kalmar.
Den 28 augusti 1921 bildades Alvesta Simsällskap, med rektor Oscar König som mötesordförande. Tor Andersson fortsatte som ledare för simverksamheten under hela 1920-talet.
Vid årsmötet den 8 maj 1926 invaldes en ung redaktör vid namn Vilhelm Moberg i styrelsen. Han blev föreningens kassör och sekreterare och förde protokollet fram till den 18 juni 1929. Då slutar protokollsboken, och de följande åren är sämre dokumenterade. Moberg blev senare en av Sveriges mest lästa författare, och hans handstil finns alltså bevarad i Alvesta Simsällskaps äldsta protokoll.
Under Mobergs tid i styrelsen var klubben mycket framgångsrik.
Publiken var stor. Vid tävlingarna kunde närmare 600 personer samlas. Under en tävling i augusti 1929, med simmare från Malmöklubben Ran, bröt ett åskväder ut, och en del av verandan och bryggan på Tio-öres rasade ihop. Många åskådare hamnade i vattnet, men ingen kom till skada. Några pokaler och inträdespengar lär ligga kvar på sjöbotten än i dag.
I början av 1930-talet sänktes sjön Salen, och Tio-öres blev obrukbart och revs. Klubben flyttade till Spånenbadet, där Ivar Hässler, ordförande 1935–1948, drev arbetet med att ordna badplatsen. Klubben ansvarade också för kommunens simundervisning ända fram till 1971, tillsammans med överlärare K. A. Alvén. 1934 infördes simborgarmärket, och Augusta Hedin, mor till Erik Hedin, skötte simborgarprovet varje gång utan att missa ett enda.
Under 30- och 40-talet var det hopparna som satte Alvesta på kartan. Ivar Hässlers son Lars Hässler hoppade som tioåring 1931 från en tio meter hög trampolin tillsammans med Hjalmar Johansson, olympisk guldmedaljör 1912. Lars blev 1939 DM-segrare i raka hopp, vilket han upprepade flera år i rad, och tog SM-brons 1944 samt SM-silver 1945, 1946, 1947 och 1948.
År 1950 kom kommunalingenjör Lars Holmgren till Alvesta. Han hade själv varit aktiv simhoppare och blev föreningens ordförande 1951, en post han hade till 1972. Tillsammans med sin hustru Ingrid tävlade han i simhopp. Vid DM i Växjö 1954 blev Ingrid tvåa i höga hopp och Lars tvåa i svikthopp.
Med Holmgren och vice ordförande Olle Arvidsson togs tävlingsverksamheten upp igen. Klubbens simmare och polospelare mötte Växjö, Värnamo och Anderstorp:
När grannklubbarna fick tillgång till varma inomhusbad blev det allt svårare för Alvestas simmare. Vinterträningen skedde i Växjö och Värnamo, med långa bilresor i alla väder. Tävlingssimningen tynade bort under 60-talet, och klubben ägnade sig i första hand åt simundervisning.
När Alvesta Sim- och Sporthall invigdes 1972 kunde Lars Holmgren kalla till ett upptaktsmöte i Folkets Hus. En interimsstyrelse bildades, och Jan Öhlin blev ordförande. Lars-Thure Bünger och Göran Isaczon tog hand om träningen, och de första ungdomarna var bland andra Björn och Robert Petersen, Claes Månsson, Claes-Göran Granroth, Per Öhlin, Göran Hellström och Peter Nordman.
Utvecklingen gick snabbt:
Thord Paulsson blev ordförande 1977, och en femårsplan lade fast målen: 250 medlemmar och 150 simmare. Målen nåddes, och redan 1978 hade klubben över 250 medlemmar och en halvtidsanställd tränare, Claes Månsson. Klubben startade simskolor, bildade en motionssektion och började utbyta besök med vänortsklubben i danska Helsinge.
Tävlingsframgångarna följde:
Henrik Gränfors debuterade i ungdomslandslaget mot England och Canada och vann både 100 m och 200 m ryggsim (1.03,1 och 2.20,0). Klubben hade därmed fått sin första landslagssimmare.
Distansen kommer sannolikt av en 33⅓ m bana. Två banlängder blir då 66⅔ m, och tre blir exakt 100 m. Så var det i många tidiga svenska badhus och badanläggningar, och damklasserna simmade ofta kortare distanser än herrarna. ↩